Han är drabbad av sjukdom och våndas över att bli gammal. Timglaset rinner sakta ut. Bokslut skall göras över en författargärning. Jaques Werup skriver med livserfarenhetens insiktsfulla penna. Han försöker förklara drivkrafterna bakom konstnärskapet. Han hittar någonstans ett godtagbart svar. Att skrivandet; eller rättare sagt författarskapet, är en livboj på samma sätt som det kan vara för vem som helst. Hans val av yrke är inget val utan ett kall, ett sätt att hålla sig vid liv. Han är sin egen hårdaste kritiker. 

Jaques Werup ifrågasätter. Var det här allt? Han håller också upp alla sina dåliga sidor för allmän beskådan. Enligt honom själv är han en tämligen tråkig och frånvarande person i det lilla livet. 

Jaques Werup ångrar också vissa saker. Han förstod inte förrän det var försenat att man inte kan hänga ut sina närmaste så som han gjorde i romanen Swiss Made som kom ut 1975. Det var ett försök att revoltera mot det egna borgerliga arvet. Boken gjorde skandalsuccé. Brodern och hans familj bröt kontakten. För alla andra släktingar var Jaques Werup en död man. Hans föräldrar blev attackerade. "Deras sorg varade livet ut", konstaterar en i dag mycket ångerfull författare. Han påminner om vad den amerikanske författaren Kurt Vonnegut yttrade en gång. "Var rädda om era syskon. Det är ett starkaste band till det förflutna och kommer förmodligen längst att stå ut med er." 

Den där enskilda händelsen har satt djupa spår i Jaques Werup. Han önskar att han hade varit en mer förlåtande än moraliserande författare. 

Förr var memoarböckerna fyllda av självöverskattningar och berömmande ord till höger och vänster. Minnesmonumenten var många. Det var inte särskilt spännande att läsa, Nu löper en annan trend genom memoarlitteraturen. Författaren visar i stället upp trasighet och tillkortakommanden. Tidigare i år skrev Torgny Lindgren om sina minnen och slog genast fast att det inte existerar några exakta minnesbilder. Allt rörs ihop av verkliga och inbillade händelser. Av drömmar och sinnesstämningar. 
Så långt går inte Jaques Werup. Han återberättar olika händelser och möten med olika mer eller mindre kända kulturpersonligheter genom karriären. Här får vi möta egensinniga original som Johnny Bode (manustjuv, nazist och porrsångare), rocklegenden Jimi Hendrix och jazzmusikern Gunnar Siljabloo Nilsson. Det har ett visst skvallervärde. 

Memoarerna genomsyras annars av ständigt nya försök att ringa in både konstnärens motsägelsefulla själ, de underliggande drivkrafterna och de tappra försöken att verkligen leva på fullt allvar. Att finna den där förhöjda sinnesstämningen som kan liknas vid en smått religiös uppenbarelse. Han visar även upp sin inkonsekvens, dess paradoxala motsats. Jaques Werup är solitären, enslingen som ändå finner störst tillfredsställelse i familjelivet eller i gemenskapen med andra, i kollektivet på en scen. Jaques Werup framstår som en högst levande och mänsklig person i sina memoarer. I bakgrunden ljuder en igenkännande sorgesång. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Globaliseringen av arbetsmarknad och kapitalströmmar har definitivt att göra med denna kreativa förstörelse för att skapa ökat ekonomiskt värde. Det gällde även teknikutvecklingen. Visst är det kul att uppfinna mikrovågsungnar, mobiltelefoner, plattv...

Och efter tio månaders skrivande var jag en natt i slutet av oktober färdig med min första roman. ”För att vara korrekt”, skrev jag i dagboken, ”den 31 oktober 02.45. Jag har just precis avslutat min roman, min första bok. Alla bära...

Slipmaskinen får den blåblommiga tapeten att successivt nötas bort. Nya tapeter ska upp – det gamla huset ska förnyas, men utan att utplåna husets själ. Medan jag står där i min gamla IFMetall T-shirt går tankarna till de tillfällen då jag mött...

Och drygt tio år senare gick denna återstående supermakt verkligen i krig, i Irak och Afghanistan. När kommunismen var borta ersattes den med fienden islamsk terrorism. Hela vår världsbild förändrades.Frågan är om vi nu också bevittnar en geopolitisk...